Vid vägs ände och tillbaka igen

Oktober 166Att leva med en äldre hund (eller vilken hund som helst egentligen – oavsett ålder) är verkligen ett äventyr – jag älskar varje sekund, minut, timme med vår Lukas. Han har alltid haft egen vilja och tagit egna beslut, men med ålderns rätt så har dessa karaktärsdrag tagit sig ännu större uttryck. Han talar TYDLIGT om vad han vill och inte vill – och vill han inte, så vill han helt enkelt inte och så är det inte mer med det. Han är inte tjurskallig på något sätt och vis, men han har lärt sig att han har medbestämmanderätt och den rätten utnyttjar han till fullo. Jag älskar verkligen gamla djur – deras personlighet kommer på något vis mer till sin rätt och de tar ut svängarna lite mer, de är liksom färdiga i sin utveckling, de är så kloka och visa, och är så där underbart härliga och fantastiska som bara djur kan vara!

Jag blir alltid lika glad när våra djur (Lukas och våra fyra katter) kommunicerar med mig – när de verkligen gör allt de kan för att jag ska förstå vad det är de vill och jag faktiskt förstår dem. Är inte det ganska fantastiskt att Lukas kan tala om för mig att han vill ha mer gott till sin mat genom blickar och skall? Är det inte helt underbart att han kan tala om för mig att han vill ha ett ben som ligger i skåpet i hallen eller att han vill att vi ska träna eller gå ut på promenad? Eller att han genom sitt skall kan tala om för mig vem det är som kommer – inte så där med namn, men om det är någon han känner väl, om det är någon i familjen eller om det är någon han inte känner. Jag tycker att det är helt fantastiskt och blir helt varm i hjärtat när jag tänker på det. Våra djur är verkligen fantastiska! Katterna brukar mest välja att kommunicera med mig om det handlar om mat, nytt vatten eller att de vill gå ut – på katters vis liksom.

En annan helt fantastisk sak är att Lukas talar om för oss när katterna vill komma in. Han skäller inte om de inte sätter sig vid dörren (en sanning med modifikation, för Lukas skäller ofta och mycket, som ni alla vet – i alla fall ni som har gått kurs här och hört mig berätta om vår misslyckade träning med att få honom att sluta skälla) – går de omkring i trädgården eller sätter sig någon annanstans skäller han inte, men så fort de sätter sig vid dörren ger han skall och talar om för oss att vi ska öppna dörren och släppa in någon av katterna och sedan går han iväg igen och fortsätter med sitt. Jag tycker mig även kunna höra när det är att han vill att vi ska släppa in katterna – att han alltså utvecklat ett speciellt skall för det, men det kan vara inbillning eller önsketänkande.

Katterna är väldigt fästa vid Lukas allihop och lägger sig gärna hos eller på honom och Felix (den omvårdande av dem) sitter ofta och tvättar honom i ansiktet. De följer gärna med på Lukas promenader eller möter upp när vi är ute. Felix kommer springande med svansen som en antenn i vädret och vill vara med och träna, Kasper går alltid med på kvällspromenaderna och emellanåt sluter även Findus och Svante upp. Svante är den som gillar Lukas allra mest – vi är övertygade om att Svante tror att han är en hund eller så möjligtvis tror han att Lukas är en katt. Den varianten skulle också kunna funka. Oavsett så har alla katterna ett väldigt speciellt förhållande till Lukas och vice versa.

Trots sin storlek skulle Lukas aldrig få för sig att köra bort någon av katterna – har någon av dem lagt sig i hans korg står han snällt och väntar på att de ska flytta sig eller ber oss om att flytta på dem. Går de fram till hans matskål medan han äter slutar han att äta och låter dem äta ur sin skål, hinner de fram först till vattenskålen eller tränger sig (katterna är inte så finkänsliga), så får de dricka före honom. Är man stor måste man vara snäll, säger Lukas.

Lukas är drygt 11 år (20/2 blir hans tolfte födelsedag) och vi börjar närma oss vägs ände. Det blir Oktober 158mer och mer tydligt att våra dagar tillsammans är räknade. Därför försöker vi göra så mycket av de saker han älskar att göra för att förgylla hans ”sista tid” – igår köpte vi hjärta och jag kokade det under em och sedan fick han leta godis i halva huset, öppna paket och träna lite tricks och vi plockade fram några av aktiveringsspelen. Vi hade en fantastiskt rolig eftermiddag tillsammans och jag vill att han ska ha MASSOR av sådana dagar den tid vi har kvar tillsammans. Tyvärr går ju tankarna mer och mer ditåt – att de fina dagarna är räknade.

Lukas och jag har ett väldigt speciellt förhållande och han finns rakt in i mitt hjärta, han är min bästa vän, min trogna följeslagare och mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag lägger mig gärna på golvet bredvid honom och då lägger han sig med sitt huvud på min arm och så ligger vi länge. Mina föräldrar var borta en längre tid förra hösten och jag åkte till Kastrup för att hämta dem och var borta några timmar – när vi kom hem allihop var det mig han hälsade på och hade saknat till mina föräldrars stora förtret… ;-)

Hade verkligen hoppats att det skulle komma lite snö under natten, så att vi kunde ut och busa tillsammans idag, men sådan tur hade vi inte. Vi fick nöja oss med godissök i trädgården och sedan fick han sitt ”julabad”. Badet i sig är väl ingen höjdare enligt Lukas, men fönandet och borstandet efteråt uppväger det faktumet. Han låg och grymtade och mös hela tiden och ville inte att jag skulle sluta – inte ens efter 1,5-2 timmars pysslande!

Idag har han varit jätteglad, pigg och aktiv, men hans artros börjar ta ut sin rätt och han har blivit mer och mer stel och han har börjat få viss svårighet med att resa sig. Det gör ont i hjärtat att se honom så, det gör ont i hjärtat att tänka att han en dag inte kommer att möta mig när jag kommer nerför trappan på morgonen, inte kommer att hålla mig sällskap när jag sitter och pluggar, inte kommer att trösta mig när jag är ledsen, inte kommer att sticka in sitt huvud mellan mina knän för att bli klappad, inte kommer att sticka in sin kalla nos i mitt armveck… Det finns så mycket sorg i dessa tankar och att tänka sig ett liv utan Lukas går bara inte!

Men där är vi inte ännu – tack och lov! Än så länge finns han med oss och jag tänker inte sörja ännu – tvärtom tänker jag njuta till fullo av de dagar vi har kvar tillsammans och se till att de blir fina och bra. Det känns viktigare och viktigare – för jag vet ju att vi börjar närma oss vägs ände. Det är oundvikligt…

Detta inlägg är publicerat i Aktivering, Katt, Seniorhund. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

3 Kommentarer

  1. Publicerad 6 december, 2013 kl 07:27 | Permalänk

    Jag tycker detta var det vackraste jag läst på länge! Så fint du tänker och gör för Lukas det är inte alla som tänker så, tyvärr. Jag vill inte tänka på när Dizel blir så gammal men tyvärr blir vi alla det och måste någon dag ta farväl av varandra! Det gäller att njuta av den tiden vi har tillsammans och verkligen vårda den.
    Tack Malin för din fina text.
    Kram
    Irene

  2. Maria
    Publicerad 6 december, 2013 kl 10:30 | Permalänk

    Så fint skrivet. Tårar av sorg och glädje rullar ner för mina kinder. Fina fina Malin o Lukas…
    Bara njut av er tid tillsammans.
    Lyckan att få äran att få leva med djur. Dom lär oss så mycket om livet, kärlek och vänskap.

  3. Angelica
    Publicerad 7 december, 2013 kl 03:10 | Permalänk

    I mitt nästa liv vill jag återfödas till en hund i er familj :)

Skriv ett svar till Maria Avbryt svar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Copyright © Björkhaga Hundskola   Webbdesign skapad av Centimedia  Drivs med Wordpress.org