Sorg & saknad

När jag skrev det förra inlägget visste jag inte hur pass räknade mina och Lukas dagar tillsammans var och tur är kanske det. Mitt beslut att göra hans sista tid i livet fin och minnesvärd känns ännu bättre nu – vi fick verkligen massor av fina dagar tillsammans och jag är glad för att jag kunde ge det till honom… som ett litet tack för alla fina dagar han har gett mig! Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag tänker på honom och minns allt vi har upplevt tillsammans.

Han var min bästa vän, min stora tröst och min följeslagare, mitt hjärtas fröjd och glädje och han har skänkt mig så mycket – inte minst glädje, men också en stor kunskap om hundar och deras beteende, både indirekt och direkt. Det är tack vare honom jag har utbildat mig inom hunderiet och det är tack vare honom jag har eget företag och det är tack vare honom jag vet så mycket om stress och hundmötesproblem och en hel massa annat.

Jag är så tacksam för att min mamma ville ha hund och att hon bestämde sig för golden retriever och att det blev just Lukas, som fick komma till dem och till mig. Han bosatte sig i mitt hjärta från första stund och där kommer han alltid att finnas. I och med att jag valde att satsa på mitt företag valde jag också att flytta in på mina föräldrars då tomma ovanvåning och då blev Lukas min – det blev han och jag och vi gjorde allting tillsammans.

Att Lukas fick ”somna in” var planerat och vi hade avtalat med vår veterinär att hon skulle komma hit och låta honom dö med oss och katterna runt omkring sig. Under hans sista dagar såg vi till att han fick göra allt det han älskade att göra, vi umgicks mycket, mös i sängen och kollade på film tillsammans, vi borstade honom (det bästa som fanns enligt Lukas), han fick leta godis och vi tränade hans favorittricks. Jag är så himla glad för att han och jag fick busa i snön en sista gång – bilderna nedan är från i söndags.

Hans sista dag i livet var som vilken annan dag som helst – vi gick upp på morgonen med våra morgonrutiner (kollade på tv tillsammans, frukost, ut i trädgården en stund) och sedan hans vanliga morgonrunda med min mamma medan jag var i väg och rastade en annan hund. När jag kom hem fick han leta godis i trädgården och vi tränade lite, jag tog en massa foto och filmade honom och katterna och skatorna medan de gick på godissök tillsammans – han var så glad och pigg. Därefter gick vi in tillsammans och gick ner i vardagsrummet, där jag satte mig och borstade honom.

När vår veterinär kom blev han glad och hälsade på henne och lade sig därefter tillrätta igen och jag fortsatte att klappa och borsta honom. Svante låg hos honom som vanligt, och Kasper låg på sin vanliga plats. Mina föräldrar satt också hos honom och när allting var över såg han så lugn och avslappnad ut.

Katterna fick komma och säga farväl eller hälsa på honom, men den enda som var intresserad var Felix. Han gick fram och tvättade honom i ansiktet och på ena örat och lade sig sedan tillrätta hos honom en stund. Det känns så bra och fint att vi kunde ge Lukas det här fina avslutet och att han fick ”somna in” här hemma med oss och sina katter omkring sig.

Det har nu gått några dagar sedan han dog, och saknaden och sorgen är stor och naken. Jag hör honom skälla, jag ser honom, jag känner hans närvaro och jag väntar hela tiden på att han ska komma in och ner i vardagsrummet, ställa sig i dörröppningen och titta åt mitt håll för att se om jag ligger på min plats i soffan och sedan glatt komma springande och lägga sig vid min sida. Jag saknar våra promenader, jag saknar att han alltid följer mig, jag saknar honom när jag pluggar, när jag kommer in efter att ha varit ute, när jag kommer ner för trappan på morgonen, jag saknar honom varje sekund och minut under hela dagen.

Men jag minns också hur jobbigt det kunde vara med hans stress, och tidigare hundmötesproblematik, min sorg över att jag inte kunde ta med honom vart jag ville och att han var allt annat än lättränad på kurs och att jag inte kunde ta med honom på mina utbildningar. Det var ledsamt och jobbigt, men trots allt så är det ju viktigast att våra hundar fungerar i vardagen och tillsammans med oss och det gjorde han verkligen. Han var vår snälla, underbara, fantastiska nallebjörn och isbjörn, vår Lukas! <3

Igår hämtade vi Lukas aska och begravde honom bredvid Smilla. Det var en jobbig stund, men samtidigt väldigt fin.

Jag är så tacksam för alla fina människor jag har runt mig – vänner, kompisar och bekanta, som har hört av sig och uttryckt sin sorg och sitt deltagande och sitt stöd. Det värmer och tröstar mer än vad ni anar och jag är så otroligt tacksam för att ni alla finns i mitt liv!

Jag hoppas att du finns där och möter mig när mitt liv är över, att du möter mig lika glatt som du alltid gjorde, men till dess, min kära vän, säger jag tillfälligt farväl… Farväl Lukas – du finns alltid i mitt hjärta!

Bilder Iphone 046 Bilder Iphone 022 Bilder Iphone 021

Detta inlägg är publicerat i Att förlora sin hund, Seniorhund. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

2 Kommentarer

  1. Caroline & Zelda
    Publicerad 14 december, 2013 kl 04:46 | Permalänk

    Stor kram från mej och Zelda!

  2. Susanne Jönsson
    Publicerad 14 december, 2013 kl 05:57 | Permalänk

    Så vackert skrivit❤️Förstår hur tomt det måste kännas.Tufft att mista sin fina kompis.
    Du gjorde hans slut otroligt fint o lugnt. Bra beslut!Ta hand om dig Malin❤️❤️
    Kram Susanne

Skriv ett svar till Susanne Jönsson Avbryt svar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Copyright © Björkhaga Hundskola   Webbdesign skapad av Centimedia  Drivs med Wordpress.org