Du fattas mig

Kära ”lillebror”,

Första gången vi träffade Lukas

Första gången vi träffade Lukas

Jag minns när jag träffade dig för första gången – den dagen vi visste att just du skulle bli vår. Du var en liten isbjörn med svart nos och pepparkornsögon och hela du spratt av livsglädje och du sprang omkring i trädgården hos uppfödarna och lekte med dina syskon. Någon vecka senare fick du äntligen komma hem!

När mina föräldrar berättade om dig första gången, sa de att jag skulle bli storasyster. Blev inte helt överlycklig då jag var 27 och tyckte det var lite sent påtänkt med ett småsyskon, men när de sa att det var en golden retriever jag skulle bli storasyster till då ändrades tongångarna från min sida. Du var min lillebror och jag var din storasyster, vi var så nära, så nära och du kom att bosätta dig långt, långt in i mitt hjärta. Det visste jag inte då och ärligt talat tyckte jag att du var rätt pestig den första tiden…

Jag var nyopererad i min hand och det bästa du visste var att bita dig fast i mitt bandage och rycka och slita… Inte helt snällt, men du tyckte det var bästa grejen när jag pep och skrek av smärta! Eller när jag låg på gräsmattan och solade och läste, så smög du dig fram och snodde min bok och rusade iväg och innan jag hann fram hade du ryckt loss flera sidor ur nya Harry Potter-boken. Du var inte högst på min ”älska-lista” just då – det kan jag tala om. Eller när du hoppade och bet mig i ryggen gång på gång när vi var ute på promenad och bara blev ivrigare ju mer jag försökte ignorera dig trots att det gjorde fruktansvärt ont… Då var du inte heller så populär! Men du var rätt söt när du sov…

Livet med dig var inte alltid lätt och det är kanske därför vi kom så nära varandra. Du var lättstressad och hade svårt för att komma ner i varv, lite för glad för människor, som många golden är, du hade svårt för andra hundar (vilket blev bättre och bättre med träning och jag använde dig ibland som neutral hund för hundar som behövde träna på hundmöten) och du var inte världens mest lättränade hund, men du var en utmaning och fick mig alltid att tänka ett steg längre och försöka ligga före, du fick mig att försöka bli en bättre matte, du fick mig att utbilda mig till instruktör och hundpsykolog och för det kommer jag alltid att vara tacksam. Du fick mig att våga – för din skull.

Februari 095Men oavsett hur jobbigt det än kunde vara ibland, så smälte alltid mitt hjärta när du kom och tryckte din nos mot handen eller armhålan och buffade och buffade tills du fick det du ville – uppmärksamhet och mys. Bästa stunden på dagen var när vi gick ner i vardagsrummet på kvällen och jag la mig i soffan och du nedanför eller så la vi oss golvet tillsammans och bara mös. Eller våra promenader i skogen tillsammans – det var livskvalitet det! När vi delade vår medhavda fika och bara njöt av att vara tillsammans (eller jag gjorde det i alla fall och det verkade som om du gjorde det också… eller i alla fall av smörgåsen!).

Ganska tidigt stod det klart för oss att du hade artros – redan när du var fem började de första tecknen komma. Vi gick till veterinären och du fick glukosamin och smärtisar, vilket gjorde att du blev bättre. Tyvärr var det din artros som låg till grund för vårt beslut att låta dig somna in förra året. Du var frisk för övrigt, så långt vi vet, men din kropp orkade inte mer. Vi ville inte att du skulle behöva uppleva den dagen när du inte kunde resa dig när du vaknade på morgonen eller att du skulle ramla ihop och inte kunna resa dig… Vi ville att du skulle ha ett ”värdigt slut” – vad de orden nu betyder och innebär, men för oss var det att vi ville visa respekt för dig och se till att du fick det liv och även den död du förtjänade. Du gav oss så mycket kärlek och det ville vi ge tillbaka.

När vi väl hade tagit beslutet var det precis som du slutade låtsas inför oss att allt var ok och visade oss att du var trött och gammal. Eller var det vi som vågade se det vi inte hade vågat se tidigare. De sista dagarna sov jag i mammas sovrum på golvet tillsammans med dig, så att vi alla kunde vara tillsammans. Jag gick omkring och önskade att du skulle få uppleva snö och kyla en sista gång, min lilla isbjörn, och det fick du också. Vi rusade ut – du och jag – och njöt av allt det vita och busade och stojade. Du lite mer stillsamt än jag, men du njöt.

Så kom dagen då vi bestämt att du skulle få somna in. Du var ovanligt pigg och glad och rusade glatt ut på morgonen och stojade runt i snön, letade godis med katterna och skatorna och du ville träna med mig. Vi körde några av dina allra bästa tricks och du var så glad, så full av liv. När du fått leta godis för femtielfte gången och verkade ganska nöjd gick vi in och bäddade åt dig nere i vardagsrummet och tog fram borsten och du la dig grymtande till rätta. Förutom att leta godis och göra bästa tricksen, så ÄLSKADE du att bli borstad och ompysslad.

Jag borstade och masserade och borstade… i flera timmar. Ända tills vår veterinär kom. Du var så lugn och avslappnad, men reste dig mödosamt och hälsade glatt på henne. Sedan la du dig till rätta på din filt igen och jag fortsatte att borsta dig medan veterinären gjorde i ordning allt. Sedan var det dags… Vi satt hos dig allihop – mamma, pappa, jag och Felix, Svante och Kasper, den enda som saknades var Findus. Svante låg hos dig tills du var borta och sedan reste han sig och gick, och då kom Felix fram istället och slickade dig på huvudet, som han alltid brukade göra. Han satt så ganska länge och tvättade dig och sedan gick även han.

På ett sätt känns det som om det var igår du låg i min famn och jag borrade ner min näsa i din varma, mjuka päls och hörde dig grymta av välbehag, och på ett annat känns det som om det var oändligt länge sedan. Sorgen är inte lika stark, men saknaden är å andra sidan lika stor. Tårarna trillar på mina kinder medan jag skriver det här. Åh, lillebror, du fattas mig!!

Bilder Iphone 046

Detta inlägg är publicerat i Blogg. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

Skriv en kommentar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Copyright © Björkhaga Hundskola   Webbdesign skapad av Centimedia  Drivs med Wordpress.org