Du fattas mig

Kära ”lillebror”,

Första gången vi träffade Lukas

Första gången vi träffade Lukas

Jag minns när jag träffade dig för första gången – den dagen vi visste att just du skulle bli vår. Du var en liten isbjörn med svart nos och pepparkornsögon och hela du spratt av livsglädje och du sprang omkring i trädgården hos uppfödarna och lekte med dina syskon. Någon vecka senare fick du äntligen komma hem!

När mina föräldrar berättade om dig första gången, sa de att jag skulle bli storasyster. Blev inte helt överlycklig då jag var 27 och tyckte det var lite sent påtänkt med ett småsyskon, men när de sa att det var en golden retriever jag skulle bli storasyster till då ändrades tongångarna från min sida. Du var min lillebror och jag var din storasyster, vi var så nära, så nära och du kom att bosätta dig långt, långt in i mitt hjärta. Det visste jag inte då och ärligt talat tyckte jag att du var rätt pestig den första tiden…

Jag var nyopererad i min hand och det bästa du visste var att bita dig fast i mitt bandage och rycka och slita… Inte helt snällt, men du tyckte det var bästa grejen när jag pep och skrek av smärta! Eller när jag låg på gräsmattan och solade och läste, så smög du dig fram och snodde min bok och rusade iväg och innan jag hann fram hade du ryckt loss flera sidor ur nya Harry Potter-boken. Du var inte högst på min ”älska-lista” just då – det kan jag tala om. Eller när du hoppade och bet mig i ryggen gång på gång när vi var ute på promenad och bara blev ivrigare ju mer jag försökte ignorera dig trots att det gjorde fruktansvärt ont… Då var du inte heller så populär! Men du var rätt söt när du sov…

Livet med dig var inte alltid lätt och det är kanske därför vi kom så nära varandra. Du var lättstressad och hade svårt för att komma ner i varv, lite för glad för människor, som många golden är, du hade svårt för andra hundar (vilket blev bättre och bättre med träning och jag använde dig ibland som neutral hund för hundar som behövde träna på hundmöten) och du var inte världens mest lättränade hund, men du var en utmaning och fick mig alltid att tänka ett steg längre och försöka ligga före, du fick mig att försöka bli en bättre matte, du fick mig att utbilda mig till instruktör och hundpsykolog och för det kommer jag alltid att vara tacksam. Du fick mig att våga – för din skull.

Februari 095Men oavsett hur jobbigt det än kunde vara ibland, så smälte alltid mitt hjärta när du kom och tryckte din nos mot handen eller armhålan och buffade och buffade tills du fick det du ville – uppmärksamhet och mys. Bästa stunden på dagen var när vi gick ner i vardagsrummet på kvällen och jag la mig i soffan och du nedanför eller så la vi oss golvet tillsammans och bara mös. Eller våra promenader i skogen tillsammans – det var livskvalitet det! När vi delade vår medhavda fika och bara njöt av att vara tillsammans (eller jag gjorde det i alla fall och det verkade som om du gjorde det också… eller i alla fall av smörgåsen!).

Ganska tidigt stod det klart för oss att du hade artros – redan när du var fem började de första tecknen komma. Vi gick till veterinären och du fick glukosamin och smärtisar, vilket gjorde att du blev bättre. Tyvärr var det din artros som låg till grund för vårt beslut att låta dig somna in förra året. Du var frisk för övrigt, så långt vi vet, men din kropp orkade inte mer. Vi ville inte att du skulle behöva uppleva den dagen när du inte kunde resa dig när du vaknade på morgonen eller att du skulle ramla ihop och inte kunna resa dig… Vi ville att du skulle ha ett ”värdigt slut” – vad de orden nu betyder och innebär, men för oss var det att vi ville visa respekt för dig och se till att du fick det liv och även den död du förtjänade. Du gav oss så mycket kärlek och det ville vi ge tillbaka.

När vi väl hade tagit beslutet var det precis som du slutade låtsas inför oss att allt var ok och visade oss att du var trött och gammal. Eller var det vi som vågade se det vi inte hade vågat se tidigare. De sista dagarna sov jag i mammas sovrum på golvet tillsammans med dig, så att vi alla kunde vara tillsammans. Jag gick omkring och önskade att du skulle få uppleva snö och kyla en sista gång, min lilla isbjörn, och det fick du också. Vi rusade ut – du och jag – och njöt av allt det vita och busade och stojade. Du lite mer stillsamt än jag, men du njöt.

Så kom dagen då vi bestämt att du skulle få somna in. Du var ovanligt pigg och glad och rusade glatt ut på morgonen och stojade runt i snön, letade godis med katterna och skatorna och du ville träna med mig. Vi körde några av dina allra bästa tricks och du var så glad, så full av liv. När du fått leta godis för femtielfte gången och verkade ganska nöjd gick vi in och bäddade åt dig nere i vardagsrummet och tog fram borsten och du la dig grymtande till rätta. Förutom att leta godis och göra bästa tricksen, så ÄLSKADE du att bli borstad och ompysslad.

Jag borstade och masserade och borstade… i flera timmar. Ända tills vår veterinär kom. Du var så lugn och avslappnad, men reste dig mödosamt och hälsade glatt på henne. Sedan la du dig till rätta på din filt igen och jag fortsatte att borsta dig medan veterinären gjorde i ordning allt. Sedan var det dags… Vi satt hos dig allihop – mamma, pappa, jag och Felix, Svante och Kasper, den enda som saknades var Findus. Svante låg hos dig tills du var borta och sedan reste han sig och gick, och då kom Felix fram istället och slickade dig på huvudet, som han alltid brukade göra. Han satt så ganska länge och tvättade dig och sedan gick även han.

På ett sätt känns det som om det var igår du låg i min famn och jag borrade ner min näsa i din varma, mjuka päls och hörde dig grymta av välbehag, och på ett annat känns det som om det var oändligt länge sedan. Sorgen är inte lika stark, men saknaden är å andra sidan lika stor. Tårarna trillar på mina kinder medan jag skriver det här. Åh, lillebror, du fattas mig!!

Bilder Iphone 046

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Sorg & saknad

När jag skrev det förra inlägget visste jag inte hur pass räknade mina och Lukas dagar tillsammans var och tur är kanske det. Mitt beslut att göra hans sista tid i livet fin och minnesvärd känns ännu bättre nu – vi fick verkligen massor av fina dagar tillsammans och jag är glad för att jag kunde ge det till honom… som ett litet tack för alla fina dagar han har gett mig! Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag tänker på honom och minns allt vi har upplevt tillsammans.

Han var min bästa vän, min stora tröst och min följeslagare, mitt hjärtas fröjd och glädje och han har skänkt mig så mycket – inte minst glädje, men också en stor kunskap om hundar och deras beteende, både indirekt och direkt. Det är tack vare honom jag har utbildat mig inom hunderiet och det är tack vare honom jag har eget företag och det är tack vare honom jag vet så mycket om stress och hundmötesproblem och en hel massa annat.

Jag är så tacksam för att min mamma ville ha hund och att hon bestämde sig för golden retriever och att det blev just Lukas, som fick komma till dem och till mig. Han bosatte sig i mitt hjärta från första stund och där kommer han alltid att finnas. I och med att jag valde att satsa på mitt företag valde jag också att flytta in på mina föräldrars då tomma ovanvåning och då blev Lukas min – det blev han och jag och vi gjorde allting tillsammans.

Att Lukas fick ”somna in” var planerat och vi hade avtalat med vår veterinär att hon skulle komma hit och låta honom dö med oss och katterna runt omkring sig. Under hans sista dagar såg vi till att han fick göra allt det han älskade att göra, vi umgicks mycket, mös i sängen och kollade på film tillsammans, vi borstade honom (det bästa som fanns enligt Lukas), han fick leta godis och vi tränade hans favorittricks. Jag är så himla glad för att han och jag fick busa i snön en sista gång – bilderna nedan är från i söndags.

Hans sista dag i livet var som vilken annan dag som helst – vi gick upp på morgonen med våra morgonrutiner (kollade på tv tillsammans, frukost, ut i trädgården en stund) och sedan hans vanliga morgonrunda med min mamma medan jag var i väg och rastade en annan hund. När jag kom hem fick han leta godis i trädgården och vi tränade lite, jag tog en massa foto och filmade honom och katterna och skatorna medan de gick på godissök tillsammans – han var så glad och pigg. Därefter gick vi in tillsammans och gick ner i vardagsrummet, där jag satte mig och borstade honom.

När vår veterinär kom blev han glad och hälsade på henne och lade sig därefter tillrätta igen och jag fortsatte att klappa och borsta honom. Svante låg hos honom som vanligt, och Kasper låg på sin vanliga plats. Mina föräldrar satt också hos honom och när allting var över såg han så lugn och avslappnad ut.

Katterna fick komma och säga farväl eller hälsa på honom, men den enda som var intresserad var Felix. Han gick fram och tvättade honom i ansiktet och på ena örat och lade sig sedan tillrätta hos honom en stund. Det känns så bra och fint att vi kunde ge Lukas det här fina avslutet och att han fick ”somna in” här hemma med oss och sina katter omkring sig.

Det har nu gått några dagar sedan han dog, och saknaden och sorgen är stor och naken. Jag hör honom skälla, jag ser honom, jag känner hans närvaro och jag väntar hela tiden på att han ska komma in och ner i vardagsrummet, ställa sig i dörröppningen och titta åt mitt håll för att se om jag ligger på min plats i soffan och sedan glatt komma springande och lägga sig vid min sida. Jag saknar våra promenader, jag saknar att han alltid följer mig, jag saknar honom när jag pluggar, när jag kommer in efter att ha varit ute, när jag kommer ner för trappan på morgonen, jag saknar honom varje sekund och minut under hela dagen.

Men jag minns också hur jobbigt det kunde vara med hans stress, och tidigare hundmötesproblematik, min sorg över att jag inte kunde ta med honom vart jag ville och att han var allt annat än lättränad på kurs och att jag inte kunde ta med honom på mina utbildningar. Det var ledsamt och jobbigt, men trots allt så är det ju viktigast att våra hundar fungerar i vardagen och tillsammans med oss och det gjorde han verkligen. Han var vår snälla, underbara, fantastiska nallebjörn och isbjörn, vår Lukas! <3

Igår hämtade vi Lukas aska och begravde honom bredvid Smilla. Det var en jobbig stund, men samtidigt väldigt fin.

Jag är så tacksam för alla fina människor jag har runt mig – vänner, kompisar och bekanta, som har hört av sig och uttryckt sin sorg och sitt deltagande och sitt stöd. Det värmer och tröstar mer än vad ni anar och jag är så otroligt tacksam för att ni alla finns i mitt liv!

Jag hoppas att du finns där och möter mig när mitt liv är över, att du möter mig lika glatt som du alltid gjorde, men till dess, min kära vän, säger jag tillfälligt farväl… Farväl Lukas – du finns alltid i mitt hjärta!

Bilder Iphone 046 Bilder Iphone 022 Bilder Iphone 021

Publicerat i Att förlora sin hund, Seniorhund | 2 Responser

Vid vägs ände och tillbaka igen

Oktober 166Att leva med en äldre hund (eller vilken hund som helst egentligen – oavsett ålder) är verkligen ett äventyr – jag älskar varje sekund, minut, timme med vår Lukas. Han har alltid haft egen vilja och tagit egna beslut, men med ålderns rätt så har dessa karaktärsdrag tagit sig ännu större uttryck. Han talar TYDLIGT om vad han vill och inte vill – och vill han inte, så vill han helt enkelt inte och så är det inte mer med det. Han är inte tjurskallig på något sätt och vis, men han har lärt sig att han har medbestämmanderätt och den rätten utnyttjar han till fullo. Jag älskar verkligen gamla djur – deras personlighet kommer på något vis mer till sin rätt och de tar ut svängarna lite mer, de är liksom färdiga i sin utveckling, de är så kloka och visa, och är så där underbart härliga och fantastiska som bara djur kan vara!

Jag blir alltid lika glad när våra djur (Lukas och våra fyra katter) kommunicerar med mig – när de verkligen gör allt de kan för att jag ska förstå vad det är de vill och jag faktiskt förstår dem. Är inte det ganska fantastiskt att Lukas kan tala om för mig att han vill ha mer gott till sin mat genom blickar och skall? Är det inte helt underbart att han kan tala om för mig att han vill ha ett ben som ligger i skåpet i hallen eller att han vill att vi ska träna eller gå ut på promenad? Eller att han genom sitt skall kan tala om för mig vem det är som kommer – inte så där med namn, men om det är någon han känner väl, om det är någon i familjen eller om det är någon han inte känner. Jag tycker att det är helt fantastiskt och blir helt varm i hjärtat när jag tänker på det. Våra djur är verkligen fantastiska! Katterna brukar mest välja att kommunicera med mig om det handlar om mat, nytt vatten eller att de vill gå ut – på katters vis liksom.

En annan helt fantastisk sak är att Lukas talar om för oss när katterna vill komma in. Han skäller inte om de inte sätter sig vid dörren (en sanning med modifikation, för Lukas skäller ofta och mycket, som ni alla vet – i alla fall ni som har gått kurs här och hört mig berätta om vår misslyckade träning med att få honom att sluta skälla) – går de omkring i trädgården eller sätter sig någon annanstans skäller han inte, men så fort de sätter sig vid dörren ger han skall och talar om för oss att vi ska öppna dörren och släppa in någon av katterna och sedan går han iväg igen och fortsätter med sitt. Jag tycker mig även kunna höra när det är att han vill att vi ska släppa in katterna – att han alltså utvecklat ett speciellt skall för det, men det kan vara inbillning eller önsketänkande.

Katterna är väldigt fästa vid Lukas allihop och lägger sig gärna hos eller på honom och Felix (den omvårdande av dem) sitter ofta och tvättar honom i ansiktet. De följer gärna med på Lukas promenader eller möter upp när vi är ute. Felix kommer springande med svansen som en antenn i vädret och vill vara med och träna, Kasper går alltid med på kvällspromenaderna och emellanåt sluter även Findus och Svante upp. Svante är den som gillar Lukas allra mest – vi är övertygade om att Svante tror att han är en hund eller så möjligtvis tror han att Lukas är en katt. Den varianten skulle också kunna funka. Oavsett så har alla katterna ett väldigt speciellt förhållande till Lukas och vice versa.

Trots sin storlek skulle Lukas aldrig få för sig att köra bort någon av katterna – har någon av dem lagt sig i hans korg står han snällt och väntar på att de ska flytta sig eller ber oss om att flytta på dem. Går de fram till hans matskål medan han äter slutar han att äta och låter dem äta ur sin skål, hinner de fram först till vattenskålen eller tränger sig (katterna är inte så finkänsliga), så får de dricka före honom. Är man stor måste man vara snäll, säger Lukas.

Lukas är drygt 11 år (20/2 blir hans tolfte födelsedag) och vi börjar närma oss vägs ände. Det blir Oktober 158mer och mer tydligt att våra dagar tillsammans är räknade. Därför försöker vi göra så mycket av de saker han älskar att göra för att förgylla hans ”sista tid” – igår köpte vi hjärta och jag kokade det under em och sedan fick han leta godis i halva huset, öppna paket och träna lite tricks och vi plockade fram några av aktiveringsspelen. Vi hade en fantastiskt rolig eftermiddag tillsammans och jag vill att han ska ha MASSOR av sådana dagar den tid vi har kvar tillsammans. Tyvärr går ju tankarna mer och mer ditåt – att de fina dagarna är räknade.

Lukas och jag har ett väldigt speciellt förhållande och han finns rakt in i mitt hjärta, han är min bästa vän, min trogna följeslagare och mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag lägger mig gärna på golvet bredvid honom och då lägger han sig med sitt huvud på min arm och så ligger vi länge. Mina föräldrar var borta en längre tid förra hösten och jag åkte till Kastrup för att hämta dem och var borta några timmar – när vi kom hem allihop var det mig han hälsade på och hade saknat till mina föräldrars stora förtret… ;-)

Hade verkligen hoppats att det skulle komma lite snö under natten, så att vi kunde ut och busa tillsammans idag, men sådan tur hade vi inte. Vi fick nöja oss med godissök i trädgården och sedan fick han sitt ”julabad”. Badet i sig är väl ingen höjdare enligt Lukas, men fönandet och borstandet efteråt uppväger det faktumet. Han låg och grymtade och mös hela tiden och ville inte att jag skulle sluta – inte ens efter 1,5-2 timmars pysslande!

Idag har han varit jätteglad, pigg och aktiv, men hans artros börjar ta ut sin rätt och han har blivit mer och mer stel och han har börjat få viss svårighet med att resa sig. Det gör ont i hjärtat att se honom så, det gör ont i hjärtat att tänka att han en dag inte kommer att möta mig när jag kommer nerför trappan på morgonen, inte kommer att hålla mig sällskap när jag sitter och pluggar, inte kommer att trösta mig när jag är ledsen, inte kommer att sticka in sitt huvud mellan mina knän för att bli klappad, inte kommer att sticka in sin kalla nos i mitt armveck… Det finns så mycket sorg i dessa tankar och att tänka sig ett liv utan Lukas går bara inte!

Men där är vi inte ännu – tack och lov! Än så länge finns han med oss och jag tänker inte sörja ännu – tvärtom tänker jag njuta till fullo av de dagar vi har kvar tillsammans och se till att de blir fina och bra. Det känns viktigare och viktigare – för jag vet ju att vi börjar närma oss vägs ände. Det är oundvikligt…

Publicerat i Aktivering, Katt, Seniorhund | 3 Responser

Här händer det grejer!

Hade avslutning för årets sista kurser i helgen och det var ovanligt tidigt, då jag brukar ha kurser in i december innan jag tar lite ledigt på kursfronten. Det känns allt lite konstigt! Tur att jag har en hel del privatträningar och rådgivningar inplanerade, så att jag inte blir helt sysslolös och får abstinens.

Allt är inte 100% bestämt ännu, men om det blir som jag har tänkt, kommer jag att ta en kandidatexamen i biologi eller etologi under vårterminen och det innebär också att jag inte kommer att hålla några kurser under tiden – däremot går det bra att kontakta mig för privatträning och rådgivning och jag kommer också att hålla en del föreläsningar. Är ni två kompisar som vill ta en privatträningstimme går det givetvis bra och då delar ni på timkostnaden.

Blir ni extremt sugna på att gå kurs för mig och är några stycken (4-6 personer) så kan ni alltid kontakta mig för att knåpa ihop er egen kurs – med min hjälp såklart. Ni kommer med önskemål och jag sätter ihop ett förslag åt er och så kör vi kursen antingen här eller på er hemmaplan.

Det går också bra att hyra träningsbanan – kostar 50 kr/h och hund.

Shopen är öppen som vanligt – skicka ett sms eller ring innan bara så att jag säkert är hemma och kan ta emot er. Vi säljer Metizoselar, roliga aktiveringsleksaker, leksaker, klickrar och armband, belöningsväskor och mycket annat. Välkommen in!

Nu tar jag dock lite välbehövd semester, men ni når mig alltid på sms, mail eller telefon!

Publicerat i Blandat | Lämna en kommentar

Hundpromenad 7/12

Har länge tänkt att det skulle vara himskans skoj att hitta på något med er och nu har jag planerat in en hundpromenad 7/12 antingen i Fulltofta eller Snogeholm! Jag tänkte mig att vi går en promenad tillsammans på ca 5 km och sedan har vi lite mys efteråt med egen medhavd fika – ska försöka hitta en plats där man kan grilla korv också. Jag får återkomma med plats och vägbeskrivning helt enkelt, eftersom jag inte har bestämt mig riktigt för var vi ska vara. Tiden är någon gång på förmiddagen och promenaden tar väl runt 1-1,5 timme. Det kostar inget mer än tid och medhavd fika!

Anmäl er till malin@bjorkhagahundar.se senast 30/11 – först till kvarn… Välkommen! :-)

Publicerat i Aktivering | Lämna en kommentar

Smått & gott

Juli 223

Coco (samojed) kollar in leksakslejonet!

Sommaren är verkligen min favorittid på året – oftast fint väder och även om det regnar så brukar det vara ett härligt ”sommarregn” som liksom strilar ner lite fint, med andra ord är det perfekt att hålla kurser, alla blir liksom mer sociala och pigga på att hitta på saker (inklusive jag själv) och allt blir lite lättare än vad det är exempelvis i november.

Sommaren är också mer intensiv – både jobbmässigt och privat. Det är så mycket man vill göra, det är högtryck på kursfronten och det gäller att ha kvar orken hela året. Mina egentliga ”lugna månader” är i december-halva februari och inte ens då brukar det vara särskilt lugnt. Då fyller jag på med privatlektioner och hundrastningar och eventuellt lite plugg, så mina dagar brukar vara ganska fulla ändå.

Det var ett tag sedan jag senast bloggade och mycket har hänt. Har haft en hel del privatlektioner (RallyMix, hundmöten, inte dra i koppel, etc) och träffat hundägare för rådgivning angående deras hundar, haft kurser (såklart) och en hel del nya kursstarter, och inte minst planerat RallyMixtävling tillsammans med Yve Alkeborn på Hundens Utbildningsakademi (går av stapeln 11/8 och jag hoppas att du också kommer – ta gärna med din hund också).

Har i nuläget bl a igång två Vardagslydnad 1-kurser och en Vardagslydnad 2 och har alltså förmånen att umgås med en massa supersöta och urgulliga valpar och unghundar. I lördags fick valparna på den nya Vardagslydnad 1 gå på ”upptäcktsfärd” och upptäcka lite nya saker (ett stort mjukislejon, flera små gosedjur som hade stora ögon och lät när man tryckte på dem, sådana där snurror, som rör på sig när det blåser på dem, en stor boll med stora ögon och lite konstiga underlag) och valparna var verkligen superduktiga. En del var läskigt och en del gick som en dans, men även det läskiga blev positivt så småningom, då hussarna och mattarna såg till att göra det positivt genom att ge dem massor av supergott godis när de tittade på det och valparna fick närma sig det i sin egen takt. Gillar verkligen upptäcktsfärderna! :-)

På Vardagslydnad 2 koncentrerade vi oss på störningsträning och fokusövningar! Jag har följt dem sedan de var pyttesmå valpar och nu är de trevliga och glada unghundar, som samtliga älskar att hitta på roliga saker med sina mattar och hussar. Det är så roligt att kunna följa dem en bit på vägen och vara med och ge dem en bra start i livet – önskar att fler fick vara med och uppleva det. I onsdags var det dags för kursavslutning och det är alltid blandade känslor när det kommer till det – det är roligt att de har slutfört ännu en kurs och tråkigt att inte få tillbringa en dag i veckan med dem mer. Jag hoppas och tror dock att vi kommer att träffas igen!

Juli 399

Strumpan (golden retriever) badar!

I helgen var det både start och avslutning för Kantarellsök Intensiv – träffade det glada gänget för första gången i fredags eftermiddag och sedan har vi tillbringat både lördagen och söndagen ihop. I fredags jobbade vi till största delen med noslabb, och i lördags lärde vi hundarna att sreöka efter kantareller med ökad svårighetsgrad och söndagen tillbringade vi i skogen. Tyvärr hittade vi inte så många kantareller – det har varit alldeles för torrt alldeles för länge, men några stycken fanns det ändå.

Det var otroligt varmt hela helgen och fredag och lördag svalkade hundarna sig i plastbalja och på söndagen avslutade vi kursen med att de fick bada i en liten damm i närheten. Det var mycket omtyckt! :-)

För någon vecka sedan var det också avslutning för kursen i Hästveda och vi hade aktivering, fokusövningar och lära hundarna hälsa fint på schemat. Samtliga hundar fick med beröm godkänt på kursen – vilka framsteg de hade gjort (var och en på sitt sätt) under kursens gång! :-) Det var ett tjejgäng som hörde av sig till mig och ville att jag skulle komma dit och hålla kurs med dem och hade önskemål om vad de ville att vi skulle göra, så jag har tillbringat tre söndagar á 1,5 h med dem nu och det har verkligen varit roligt. Kanske är det något för dig och dina vänner också?

Nu ska jag koncentrera mig på att uppdatera hemsidan med sensommarens och höstens kurser, så håll koll och se om du hittar någon kurs du vill gå!

 

Publicerat i Aktivering, Kantarellsök, Klickerträning, Metizo Design, RallyMix, Selar, Valpar | Taggat , | Lämna en kommentar

Söndagskul

Juni 108Idag har jag tillbringat två timmar i skogen med Ronja och Kenzo och deras mattar. Vi har ägnat oss åt Kantarellsök och jag var lite orolig innan för att det inte skulle ha hunnit komma upp någon svamp, men det hade jag inte behövt vara. De var inte så stora och inte så många, men de fanns i alla fall! :-)

Ronja och Kenzo gick en kantarellsökskurs i höstas, men p g a olyckliga omständigheter missade de en timmes träning och fick nu ta igen den. Alltså började vi inte från grunden, utan mer eller mindre där vi var när vi slutade. Vi introducerade förstås doften först och körde en kort repetition för att friska upp hundarnas (och mattarnas) minne och sedan satte vi igång att leta.

I början gick det lite sådär i ärlighetens namn, men plötsligt trillade polletten ner för Ronja och kort därefter även för Kenzo. Båda två hittade och markerade svamp och Ronja t o m krafsade fram några åt Maria för att visa henne var de fanns! :-) Sådant gör ett ”instruktörshjärta” varmt och alldeles gosigt kan jag tala om.

Vi hade två härliga timmar i skogen – morgonens regn hade dragit förbi och solen tittade fram. Vi hade dessutom turen att vara mer eller mindre ensamma, men en och annan svampplockare och motionär kom förbi under tiden vi tränade. Brukar få lite blandade reaktioner när de förstår att vi tränar kantarellsök – en del tycker att det är fusk och det är det kanske, men å andra sidan så hittar ju hundarna ofta de kantareller vi inte har en chans att hitta med blotta ögat, så då kan de i alla fall inte bli sura för att vi plockar ”deras” kantareller.

Juni 115 Juni 111 Juni 113 Juni 110

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag kom hem satte jag igång att röja kanterna till träningsbanan och längs med vägen. Kunde inte för mitt liv hitta visiret jag brukar ha, så det fick duga med endast solbrillor. Känns dock inte helt säkert och rädslan för att få en sten eller liknande i ansiktet finns där hela tiden. Det gick dock bra, tack och lov. Sitter nu och pustar ut med en kall coca cola och tänkte att jag bjuder på en bild på mig själv som ”Röjar-Malin” – den finns ju redan på Facebook, men för er som inte håller till där, så kan ni få se den här istället! :-)

Juni 117

Gräset hade vuxit sig så långt och det såg inte så roligt ut längre, men nu är det rensat och fint och det känns skönt! Kommer sannolikt att ha galet ont i ryggen, men det får det vara värt…

Ha en fortsatt fin söndag – det tänker jag ha! :-)

Publicerat i Blogg, Kantarellsök | Lämna en kommentar

Metizo Design-selar

Maj 386Då finns Metizo Designselarna åter i lager! Kopplet går att knäppa på ryggen och framtill – bra för hundar som drar mycket i kopplet. Svensktillverkade, ergonomiska och prisvärda! Kom gärna förbi butiken när du har vägarna förbi, men ring innan för säkerhets skull så att jag är hemma (0709-70 69 50).

Kostar 469 kr (oavsett storlek).

Välkommen!

Publicerat i Blogg, Inte dra i koppel, Metizo Design, Selar | Lämna en kommentar

Grodsläpp

Bilder Iphone 172Framåt våren bjuder bönderna in till sina ”kosläpp”, d.v.s. när korna har stått in hela hösten, vintern och halva våren är det ÄNTLIGEN dags för dem att släppas ut på bete, så kan man komma och titta på det. Idag har vi haft ”grodsläpp” – vår motsvarighet till ”kosläppen” alltså! Dock hade vi inte gått ut officiellt med det och bjudit in någon att titta på det… :-)

Våra små grodyngel hade vuxit sig stora och blivit små grodor med svans och en del utan och eftersom jag snart ska resa bort en vecka tänkte jag att det var lika bra att släppa dem redan nu. De krävde nämligen mer landytor än vad jag kunde ge dem och det var dags helt enkelt!

Det hela började ju med att mina brorsbarn var här för några veckor sedan och att Maya blev väldigt fascinerad av grodynglen i vår damm och i och med det kom jag att tänka på att jag fångade in grodyngel när jag var liten och fick dem att växa och trivas och släppte så småningom ut dem i en damm i närheten. Så då tänkte jag att det kunde ju jag och Maya också göra.

Sagt och gjort – jag införskaffade akvarium, håv, och fiskmat och Maya hjälpte mig att fånga in ett gäng grodyngel! Hade inte tänkt att det skulle bli så många, men det blev det. På bilden till vänster ser ni Maya med de nyfångade grodynglena.

Tyvärr hann Maya åka hem igen innan de hade vuxit till sig och vi kunde släppa ut dem, men jag har skött om dem, matat dem, bytt vatten och sett till att de har haft det bra (givetvis helt och hållet för Mayas skull… ;-) ) och nu var det dags att de fick flytta hem igen! Nedan kan ni se några bilder från förmiddagens grodsläpp!

 

Juni 061Juni 063Juni 060

 

Publicerat i Blogg, Djur | Taggat , , , , , | Lämna en kommentar

Härliga vår!

Äntligen har våren kommit och med den också värmen! Tänkte mest bara lägga ut en liten blänkare om hund i bil och att det snabbt blir alldeles för varmt för våra fyrfota vänner i en stillastående bil – oavsett om bilen står i direkt sol eller i skugga. Med andra ord var rädda om dem och lämna dem inte någon längre stund i bilen, utan lämna dem antingen hemma eller låt dem följa med när ni lämnar bilen. Även korta ärenden tenderar att dra ut på tiden ibland och det allra bästa för er hund är att inte lämnas alls i bilen under den varma perioden.

Hundar kan inte svettas genom huden som vi, utan svettas genom mun och tassar, och blir alltså väldigt känsliga för värme och även överhettning. Om hunden är lättare medtagen kan man kyla den genom att lägga på blöta handdukar, genom att hälla vatten på tassar och ben eller genom ett bad i närmsta vattendrag, men tänk på att inte hälla vatten direkt på huvudet. Är hunden okontaktbar kör till närmsta veterinär fortast möjligt!

Vad kan du göra om du upptäcker en hund, annat djur eller barn, som mår dåligt i en parkerad bil? Svenska Kennelklubben (SKK) rekommenderar att först och främst alltid kontakta polisen, och är djuret eller barnet i akut fara bör man se till att man har ett vittne, som också kan bekräfta att djuret eller barnet är i fara. Då kan man handla i nöd (Brottsbalken 24:4) och slå sönder bilrutan, öppna dörren och få ut djuret eller barnet så snabbt som möjligt.

Diagram över hur varmt det blir för hundar i en stillastående bil

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar
Copyright © Björkhaga Hundskola   Webbdesign skapad av Centimedia  Drivs med Wordpress.org